Månad: september 2012

Jag är en tjockis

Jag vet att jag säkert fortfarande räknas som nyförlöst och borde ta det lugnt och vila ett tag till men jag kan inte för nu är jag fan less på att vara en tjockis. De första 10 kg har redan rasat av men de är ju de enkla kilorna som man inte behöver lyfta ett finger för att tappa. Nu återstår 12 tuffa kilon innan jag är nere på min målvikt som är strax under 60 kg. Till en början så ska jag inte vara så hård mot mig själv utan målet är minst tre träningspass i veckan ( långpromenader och gymmet) samt att sluta ”fika” varenda dag. Jag har alltså inte tänkt att börja extrembanta med knäppa dieter eller springa en mil om dan för då kommer jag bara att bli sur och grinig och mjölken kommer garanterat att försvinna från brösten. En sak som irriterar mig fruktansvärt är mammor som är så utseendefixerade att barnet inte får mjölk för att mamma måste bli smal igen fort. Idioti!!! Däremot så tycker jag att man ska gå ner i vikt efter förlossningen för att orka med att leka med barnen och vara en glad och pigg förebild. Sen så ljuger jag för er om jag inte säger att jag självklart vill se bra ut och ha en kropp som jag är stolt över. Men ett tag till så får jag nog gå i mammakläderna. Med Josef så tog det 1 år att tappa alla 24 kg så mitt mål denna gång är att vara fitt igen till våren. Jag kommer uppdatera en gång i månaden och berätta hur det går. Belly Bandit köpte jag  när Josef var liten och det är en fantastisk korsett som hjälper en med hållningen, framförallt när man är ute och går. Sen så passade jag även på att köpa nya promenadskor när jag var på stan senast. SÅ NU KÖR VI!

Flyget

Nu har vi varit och lämnat älskade moster/syster Cecilia på flygplatsen. Hon har varit hos oss sen i onsdags och lekt och myst med mig och barnen. Vi kommer att sakna henne mycket men vi ses ju snart igen

20120903-154249.jpg

Banken

På förmiddagen så var jag, Melvin och moster Cissi och hälsade på alla gamla kolleger på banken. Det bemötande vi fick med massor utav kramar och uppmuntrande ord värmde verkligen i hela mitt hjärta. Trots att jag bara han arbeta där i åtta månader så känns det som att man har lärt känna hela styrkan väldigt väl och det är otroligt fina människor. Men tårarna fick faktiskt stanna hemma, för idag så kände jag mig väldigt stolt att få visa upp mitt mirakel för omvärlden och jag har lovat mig själv att jag aldrig ska skämmas för hur han ser ut. Tusen tack alla ni kolleger på banken och jag kommer snart och hälsar på er igen!   

Vardag igen!

Storkillen har första dan på dagis idag efter sommaruppehållet. Han sprang rent ut genom dörren och inte vill han åka vagnen ”för jag kan gå själv”. Jag tror att det är någon som är less på att bara vara hemma med mamma och pappa.

20120903-083539.jpg

Märkning utav dagiskläder

Fy fan så tråkigt men tyvärr ett nödvändigt måste om man inte vill leta i hittelådan varenda dag eller köpa nytt. Nästa gång så blir det dock namnlappar som man klistrar dit för att stryka är den värsta hushållsysslan som finns!!!

20120902-204553.jpg

Derby i kågedalen

20120902-173442.jpg vi är och tittar på när pappa spelar fotboll. Josef står för hejaklacken och skriker oj oj pappa pappa!!!!! Storm möter kaif och just nu står det 4-0 till storm. Heja pappa!!!

Förlossningen

Själva förlossningen gick ju faktiskt som en dröm.  Jag började tjata på R att vi skulle åka in till BB redan på lördagen 11/8 (samma dag som jag var beräknad) för att jag smått började känna lite värkar och jag trodde att vattnet gick när jag stod i duschen så därför for vi ändå dit för att kolla läget. Besvikna fick vi vända hemåt med orden om att det är bara att vänta och bebisen kommer när den känner sig redo.

Först på tisdag kväll så började värkarna att komma mer regelbundet och under natten så låg jag med mobilen i högsta hugg för att kunna se hur lång tid som var emellan varje värk. Jag låg någonstans mellan 5-10 min så det var inte läge att börja röra på sig än. Men när klockan började närma sig sju så exploderade det och jag var tvungen att väcka grabbarna och säga att nu är det faktiskt dags. R som hade varit vaken till tre tittade surt på mig och sa att han inte hoppades att det var nått falsklarm igen. Men det kände jag att nu är det faktiskt på riktigt. Farfar fick skynda sig hem från jobbet för att vara med Josef och vid åtta tiden så tog vi oss hemifrån.

Inskrivna på BB blev vi vid 08:30 och jag var då 5 cm öppen. Barnmorskan Barbro gav mig antibiotika som helst ska hinna värka i två timmar så att det går över till barnet men hon tittade på mig och sa ”jag är glad om du kan hålla ut så länge”. Jag som egentligen inte hade så jätteont tittade glad och förväntansfullt på R och kände att nu tusan kör vi! Lustgasen var min snuttefilt och den höll jag hårt i fast jag envisades med att inte använda den vid varje värk eftersom jag mådde lite illa av den.  Någon annan bedövning var det inte frågan om eftersom det ändå skulle gå så fort.

Kl 10:00 så tog Barbro hål på hinnorna och några minuter senare så satte krystvärkarna igång. Den som har fött ett barn vet vilken smärta och styrka som krävs för att klämma ut en unge, jag känner inte att jag kan beskriva det med ord. Klockan 10:34 så bestämmer han sig äntligen för att komma ut.

Sen kom chocken! Jag är så fruktansvärt glad att vi fick den barnmorskan som vi fick för utan henne så vet jag inte om jag hade brutit ihop. Eftersom jag blundade precis när han kom ut så var min första fråga vad blev det och hur mår den? Jag hörde hur hon sa att det var en frisk liten kille men att han saknade armar. Hon tog barnet och lindade in det och la han på mitt bröst. Jag fattade först ingenting, vad sa hon egentligen? Sen såg jag tårarna i min sambos ansikte och då förstod jag att detta inte är en dröm. Barbro fortsatte att göra det hon är bäst på och sa till oss att greppa kameran när det var dags för vägning. Detta är jag i efterhand oerhört glad för eftersom ingen utav oss var kapabla att göra någonting vid det tillfället. Sen så blev vi lämnade ifred med vår son medan personalen gick och hämtade frukostbrickan.  Denna frukostbricka stod orörd länge.

Glädjen, chocken, maktlösheten och förtvivlan; allt på samma gång. Detta hoppas jag inte att någon ska behöva uppleva igen.