Visst är det så man brukar säga? 1 steg fram och 10 steg tillbaka. Jag menar att när jag äntligen försöker ta ett steg i rätt riktning så får jag ett monster som drar mig 10 steg tillbaka.

Det jag återigen pratar om är Josef och hans oförmåga att komma till ro. Detta barn som skänker mig så mycket glädje kan i nästa stund göra mig totalt tokig. Vad jag än gör så blir det bara fel just nu, och jag känner mig som en värdelös mamma som inte kan få mitt barn att slappna av. Alla barn går igenom faser och testar sina föräldrar och jag vet att det är fullt normalt. Jag vet att jag inte är någon dålig mamma och han är en normal 2-åring men jag är så trött för tillfället och orkar inte med dessa ständiga gräl.

Jag försöker plocka bort dagvilan men det går sisådär. Idag så sov han till 9 på morgonen och då tänkte jag att det blir inga problem att skippa sovstunden. Men efter en ganska aktiv eftermiddag med lek och bus hos några vänner så ställer jag mig för att börja med maten medan han ser en film på tv. Max 5 minuter så är jag borta och när jag sticker in huvudet för att se hur det går så har han somnat i soffan kl 15:45. Jag låter han sova 20 minuter innan jag bokstavligt talat skakar liv i han igen. Sedan så äter vi middag och åker till gympasalen för söndagsleken. När vi återigen är hemma strax innan 7 så ser jag på han att han är dödstrött. Vi skippar badet och byter om till pyjamas istället. Kryper upp i soffan och myser. Jag måste få Melvin att sova först innan jag kan gå och lägga Josef och 19:45 så har Melvin somnat och då tar jag Josef till sängen.

Men då förvandlas tröttheten genast till en enorm energi. Han skrattar, skriker och är inte det minsta trött längre. Vid 8 så ger jag upp. Han har lyckats väcka Melvin som skriker och Solsidan börjar på tv och det har jag inte tänkt att missa. Ungen ska inte få förstöra min kväll så vi sätter oss i soffan igen. Vid 8:45 så har jag återigen fått Melvin att sova och går till sovrummet för att lägga Josef igen. Han är fortfarande inte trött utan springer upp och ner från sängen och försöker ta sig ut ur rummet. Jag pratar lugnt till han och stoppar ner han gång på gång. Efter 30 minuter så är mitt tålamod slut. Jag lägger mig i sängen med han så att han inte ska kunna klättra ur. Han drar mig i håret strå för strå, rycker i mitt bh-band, samt pillar sina små fötter under mina byxor. Jag försöker spela ”död” och biter mig i hårt tungan för att inte vända mig om och skrika högt i hans öra att nu fan tar du och sover. För jag vet att så fort jag gör den minsta lilla rörelsen så får han gensvar för sina provokationer och tycker bara att det är ännu roligare. Strax innan 22:00 så ger han plötsligt upp och lägger sig tillrätta och somnar.

Detta är inte hållbart, och jag orkar inte ha det på detta vis längre! Jag är så arg, frustrerad och trött på att det är han som bestämmer över mig och inte tvärt om. I fredags så hade jag inga krafter över huvudtaget och när Josef gick och hämtade sin kudde och täcket och drog den till soffan så somnade vi bägge två där.

I veckan så är då R hemma och då får vi ta och göra ett gemensamt krafttag för att bryta detta mönster. Jag vet inte riktigt hur vi ska göra men vi får prata ihop oss. Sen så funderar jag även på det här med dagvilan att den måste nog bort även om jag vet att han behöver den för att orka. På förskolan i fredags så somnade han nämligen vid mellisbordet och även det är ju helt galet.

Nu så är även jag dödstrött och det här med ”egentid” existerar inte i detta hus när jag är själv med barnen.