I nio månader går man och bär på sitt lilla underverk. Väntar, längtar och funderar på vem det är som bor där inne. Det är en helt fantastisk tid även om man inte alla stunder mår toppen. Sen så kommer då äntligen dagen som man gått och väntat på. Dagen då ens lilla älskling vill komma ut.
Att för första gången få hålla sin skatt i sina armar och få känna lukten av h*n är precis allt man gått och drömt om.

Idag så har Melvin varit utanför magen lika länge som han låg i den. Jag kan inte annat än säga att jag är tacksam för all den tid du delat med oss och jag har älskat dig från första stund. Hoppas på många år framöver fyllda med bråk, tårar, skrubbsår, bus kramar och kärlek. Åtminstone tills mitt hår är alldeles grått och ansiktet så rynkigt att krämer är sedan länge lönlöst.