september 2013 archive

Mina älsklingar

10 röda rosor kom mina älsklingar hem med idag. Sen lagade vi en god middag och tog en kvällspromenad. Livet är rätt fint ibland ;)

20130907-224059.jpg

Alla kryper inte

När jag var till tandläkaren i torsdags för att fortsätta rotfyllningen av min tand så hör jag hur sköterskan börjar berätta för tandläkaren hur orolig hon är för att hennes 7 månader gamla barnbarn inte lärt sig krypa än. Sen så pratar de om hur viktigt det är för barn att lära sig krypa för utvecklingen, men de konstaterar samtidigt att alla barn faktiskt inte kryper.

Tankarna börjar surra i mitt huvud.

1: Josef kröp aldrig utan hasade sig fram på rumpan. Långt efter att han lärt sig gå började han krypa när vi lekte. Och inte är det något som helst fel på hans motorik idag.

2: Melvin kommer aldrig att krypa för det är fysiskt omöjligt. Men även han hasar på rumpan och om några månader så kommer även han att gå. Han gör ju sitt allra bästa utifrån sina förutsättningar.

Sen så säger hon en sak som säkert inte menas illa men det blev så fel i mina öron. ”Det är då tur att hon verkar ha allt klart i huvudet”.
Hur menar hon då? Självklart så är det jätte bra! Men tänk om så inte varit fallet? Vad hade hon då stått och beklagat sig över?

Jag träffade en jätte go liten 3-årig i somras och hennes föräldrar hade säkert blivit överlyckliga av att få höra henne säga mamma eller pappa. Kanske fått ett leende då de sjungit en sång eller bara fått en smekning på kinden. Vad de skulle göra om hon än dag lärde sig krypa vet jag inte. För den dagen kommer mest troligen inte att komma.

Men jag hade alla möjliga saker i munnen under denna konversation så jag kunde inte yppa ett ord. När jag väl fått bort alla saker, 45 min senare så var jag lugn och orkade inte prata. Utan jag tackade för mig och gick.

Alla är vi olika och vi gör så bra vi kan med de förutsättningar vi har. Ingen är en bättre eller sämre människa för att de inte klarar vissa saker.

Stor kram till dig Minna

(Ps. Man får absolut klaga om vad som helst, men tänk på i vilket samband och till vem du beklagar dig för)

Förbannad igen

Nu så har jag varit ute i trädgården i en timme och jobbat för att se om mina känslor skulle svalna lite. Jag är inte ledsen längre men fortfarande arg och besviken på pappershanteringen i detta land.

Jag skapar en ny kategori (skolios) på bloggen för jag misstänker att det kommer att samlas mycket inlägg där.

Jag är ganska så tillfreds med Melvins andra funktionshinder och känner att vi får den hjälp och stöttning som behövs. Dessutom så är killen så otroligt duktig att han klarar nästan allt som vilken 1-åring som helst.

Men skoliosen är och kommer att bli ett stort hinder, det börjar jag som inse nu. Mycket täta sjukhuskontakter med långa resor minst en gång i veckan väntar närmsta tiden. Korsettmakarn var Melvin till idag och när den väl är färdig så ska den bäras 23 timmar per dygn. Hur pass mycket den kommer att hindra den övriga utvecklingen och rörelseförmåga är svårt att veta innan den är klar och mest troligen så kommer vi få göra flera innan vi hittat den rätta lösningen. Michael vår ortopedläkare är väldigt hängiven och det märks att han vill hitta det absolut bästa som finns för Melvin. Till veckan så är det en stor världsomfattande skolioskonferens där han vill plocka upp Melvins fall och diskutera med de andra läkarna. Så hjälp kommer vi att få det är det ingen fråga om.

Varför jag är arg och ledsen idag är för att försäkringsbolaget och sjukvården inte han kommunicera med varandra och vi föräldrar hamnar i mitten och behandlas som slagpåsar.
Sjukvården vill att försäkringsbolaget begär ut journalen och försäkringsbolaget vill att vi begär ut journalen och skickar till dem. Diverse fullmakter behövs i bägge fallen. I två månader så har jag försökt hitta den bästa lösningen men idag så tog jag till det som alltid fungerar bäst. Jag ringde dit och grät och sa att mina krafter är slut och nu får ni hjälpa mig! Mänskliga är de i alla fall för nu blev det lite fart på dem. Skit tråkigt att man ska behöva ta till tårar för att komma någon vart!

Inskolning på Biet

Så var det då dags, barn nummer två har blivit så stor att han ska börja på förskolan. Hjälp vad snabbt detta år gick!

Så snart ögonen slogs upp på Josef så började pratet om skolan. Han har gått och längtat i en vecka nu efter att få leka med sina kompisar så han stod och trampade otåligt i hallen när vi skulle åka och tyckte att mamma var långsam. Han var även väl medveten om att Melvin också skulle följa med och börja ”skolan” med han.
Eftersom jag ska plugga resterande dagar så ville jag gärna följa med en dag och se hur allt fungerade.

Jag tycker att den timmen som vi var där löpte på riktigt bra. Han ville utforska alla nya leksaker och se vad de andra barnen gjorde. Lite läskigt är det dock med kramar och klappar från de andra barnen. Jag försökte hålla mig en bit bort men Melvin visste precis vart jag var och ville då och då komma för att tanka lite närhet.

Vid 10:15 så gick vi hem men Josef ville leka mer så han fick stanna. Melvin har nu snart sovit i tre timmar så jag tror att första dagen tog lite på krafterna ;)

20130902-133222.jpg

20130902-133236.jpg

20130902-133243.jpg

Förkyld

Idag så har snoret runnit och huvudet dunkat. Jag vill inte bli mer sjuk för imorgon så börjar jag skolan och barnen ska på förskolan. Som tur är så har de klarat sig från denna förkylning. R går omkring och småler åt mig för han tycker att jag är värre än 10 män när jag blir sjuk. Jag kan inte annat än hålla med, men det är faktiskt synd om lilla mig…
Nu har jag tänt en brasa, kokat te och svept in mig i en tjock filt.

Melvin har varit glad idag. Vi har borrat och satt in en till tilluftsventil vid öppna spisen. Då fick han ha hörselkåporna och dessa ville han sen inte ta av sig.

20130901-214535.jpg

20130901-214757.jpg

1 2 3