februari 2014 archive

Älskar Lego

Istället för att åka och köpa en stor godispåse att tröstäta efter tentan så gjorde jag ett besök i stans legobutik. Det är en liten specialbutik som är en av fåtalet i landet. De säljer Lego i alla dess varianter och har ett extremt brett sortiment. Dessutom så har de utställningar av färdigbyggda kreationer. Jag måste ta med Josef dit någon gång för jag tror verkligen att han skulle uppskatta det lika mycket som jag gör.
Men lego är dyrt så det blev en liten förpackning denna gång, men nu har vi något att pyssla med under morgondagen då barnen är hemma.
Jag rekommenderar alla legofantaster att åka dit och om inte plånboken tillåter det så kan man ju alltid beundra och drömma.
En liten parentes som bevisar att butiken är unik är att till och med legofantasten Stefan Holm har gjort sig besväret av ett besök.

20140213-145907.jpg

20140213-145918.jpg

Älskade lilla Annelie

Josefs bästa kompis och tillika vår grannflicka har de senaste månaderna varit sjuk. Med mammans tillåtelse så lägger jag nu upp det hon publicerade i sociala medier så att ni ska få en bild av situationen. Den senaste tiden har jag läst så mycket negativt om sjukvården men detta är ett bevis på att för de mesta så gör de ett fantastiskt arbete.

Måste bara säga att jag är imponerad av sjukvården och vår barnläkare! För mindre än 2 månader sedan så märkte vi att det var något konstigt med Annelis ögon. Vi sökte hjäpl hos BVC och blev direkt skickade vidare till läkare på vårdcentralen, sedan vidare till barnläkare och ögonkliniken redan samma dag. Vi åkte bort över jul och när vi befann oss i Tärnaby på mellandagarna så blev Anneli sämre, hennes högra öga skelade massor och hennes ögonlock såg väldigt trötta ut. Vi ringde sjukvårdsrådgivningen som bad att få återkomma då de skulle konsultera läkare i Umeå. Efter mindre än en kvart så ringde en läkare från sjukhuset i Umeå upp och bad oss komma in redan samma dag. Vi blev inlagda och ryggmärgsprov togs samt att de röntgade hennes hjärna och tog en massa blodprover för att kolla infektioner, bland annat borrelia vilket kan ge liknande symtom och utreda om hon hade några tumörer. Tack och lov hade hov varken tumörer eller borrelia och vi kunde för tillfället andas ut. Vi fick åka hem efter 2 nätter på sjukhuset och helt enkelt bara vänta på alla provsvar. Efter några veckor med en riktigt trött och slö tjej kom svaret, ett av blodproven visade sig vara positivt, hon hade antikroppar i blodet som tyder på att hon har en autoimmun muskelsjukdom. De utredde henne för denna för att hon visade typiska symtom. Det är nämligen väldigt vanligt med hängande ögonlock vid denna diagnos. Vi trodde dock aldrig att det skulle vara just den sjukdomen då den väldigt sällan drabbar barn.. Åtminstone hoppades vi på att det bara skulle vara någon svit efter förkylning eller så. I vilket fall, vad jag ville komma till med allt detta, är att nu, knappt två månader senare, så är Anneli inne på sin andra behandlingsdag av 3 med medicin intravenöst mot denna autoimmuna sjukdom. Och om mindre än 2 veckor är vi kallade till neurologen i Umeå på en träff med både honom och sjukgymnast. Det tycker jag är helt otroligt! Vi har verkligen blivit tagna på allvar sedan första samtalet till BVC gjordes den 20/12 och Anneli har sedan dess både hunnit få sin sjukdom diagnostiserad OCH behandlad! Nu håller vi bara tummarna för att behandlingen fungerar som den ska och att sjukdomen klingar av, vilket de säger är en möjlighet då barn har bättre förutsättningar än vuxna när det kommer till denna sjukdom. Det är tufft att se sin 3- åring orkeslös och trött och att behöva hålla henne hemma för att hon inte orkar vara med kompisarna på förskolan. Men från och med nu är vi övertygade om att det bara kan bli bättre!

OS plugg och tågbana

Dagen har till stora delar spenderats i soffan framför OS, med skolböckerna i knät och en stor kopp kaffe. Nu tror ni säkert att det inte blev så mycket pluggande men faktum är att jag har tenta i matematik på torsdag så mellan sprintåken var jag extremt fokuserad…
Jag hämtade pojkarna vid 15.30 och väl hemma så har vi lekt med tågbanan, badat, ätit rester från gårdagens middag och sett lite tv. Farmor kom över och hängde med oss en stund också.
Vid läggning så har nu Josef kommit på den smarta idéen att när jag lägger Melvin så vill även han vara med. Då får han sitta i min famn på kudden intill sängen och lyssna till musiken. Två kvällar i rad har han nu somnat i denna position och jag har bara behövt lägga över han i sin säng då Melvin också gett upp. Jag försökte idag att få Josef att lägga sig på madrassen bredvid sängen men efter 2 min så konstaterade han att det var mysigare att få gosa med mamma. Melvin som ska vara i min famn gärna dygnet runt skäl mycket gostid från storkillen, och då jag är själv med barnen så tycker jag att detta är en perfekt lösning för oss just nu.

20140211-214024.jpg

20140211-214033.jpg

Vår helg

Att OS nu dragit igång märks ganska tydligt i vårt hem. Tv har varit igång sen invigningen och vi har fått se bland annat två svenska OS silver och tävlingarna i snowboard. Men förutom massa sport så har vi även lagat god mat (bl.a. egna hamburgare och äppelkaka) samt varit på Los 4-års kalas. En vanlig men trevlig familjehelg skulle jag nog sammanfatta det som.

20140209-212824.jpg

Skolfotorna

Jag tror inte att jag har visat bilderna från årets skolfotografering så de kommer här. En otroligt duktig fotograf tycker jag att de hade i år.

20140208-101236.jpg

20140208-101246.jpg

Karate morsan

Få saker kan göra mig så arg som okunniga bilister. Hänsyn ska tas till att det definitivt inte är första gången som detta senario upprepat sig.
Händelsen inträffade igår när jag var på väg hem med barnen från förskolan. Vi har en väg som vi måste korsa, i övrigt så är det trottoarer som vi går på hela vägen hem. När vi nästan är framme vid övergångsstället så ser jag hur en bil närmar sig. Det är på gränsfallet att vi hunnit över men eftersom jag har barnen i pulkorna bakom mig så väljer jag att stanna och vänta. Jag markerar tydligt att vi ska gå över men när bilisten nästan är framme så märker jag att han inte saktar ner farten. Då blir jag så förbannad att jag tar ett kliv framåt och sparkar så högt jag kan mot bilen. Eftersom han är på andra sidan vägen så är jag långt ifrån att träffa men sparken kommer i lagom ansiktshöjd med föraren då han passerar. Han tittar med stora ögon på mig och vänder på nacken. Hoppas att han även tittade i backspegeln och såg att vi sedan gick över gatan och fattade min vink. J#vla idiot ville jag skrika men pedagogisk som jag är så lät jag bli eftersom min treåring ofta härmar allt jag säger.
Det som upprör mig ännu mer är att en kvinna på FB skrev om en händelse som utspelade sig förra veckan i byn. Hon stannade då vid ett av övergångsställena för att släppa över en liten pojke då bilisten bakom henne helt plötsligt väljer att köra om. Som tur var så klarade sig pojken men detta hade ju kunna gå fruktansvärt illa!
Så nu har jag fått skriva av mig min aggression lite. Bilden visar för övrigt skylten vid övergångsstället samt hastighetsbegränsningen eftersom det är precis bredvid skolan.

20140206-173030.jpg

En resa för livet

Jag satte mig precis ner framför tven för att se TV4s program En resa för livet. Bara någon minut in i programmet så gråter jag och kan nu inte sluta. Det som berört mig så mycket är Darins besök på ett barnhem i Manilla. Även om jag tidigare idag läst i tidningen om att det skulle vara ett berörande klipp så mår jag dåligt i hela mitt hjärta. Barnen som vi fick se låg fastspända i sina sängar och många av dem låg så dygnet runt. De sa att det berodde på personalbrist och flera av dem var funktionshindrade. Det är omöjligt som förälder att inte bli berörd och jag vill bara åka dit och plocka hem dem allihop. Barnen som var på barnhemmet var i mina barns ålder och när de säger att de funktionshindrade barnen aldrig kommer att bli adopterade så svider det extra. Jag vet bara själv hur mycket närhet och kärlek min lilla ettåring behöver för tillfället. Vad hade han fått för öde om vi bott i detta land? Tanken är skrämmande och min naturliga reaktion är att tränga bort den. Men självklart så måste det födas barn med liknande funktionshinder och vad får de för stöttning och vård? Det här blev lite för jobbigt för mig just nu så jag tror jag avslutar här.
Vi kan inte hjälpa alla men genom att bli faddrar via SOS-barnbyar så kanske vi kan skapa lite bättre förhållanden.

20140204-214101.jpg

Lite utelek ändå

Barnen har nu varit friska i ett par dagar så äntligen klädde vi på oss och gick ut och lekte ett tag. Måste ju passa på nu när Frida och morfar är här att tävla med pulkorna i backen samt rulla stora snögubbar. Nu har de snart byggt lego en timme med moster efter att hon även badat med dem i stora badkaret. Lyx att få slöa lite framför tven utan en klättrandes unge i famnen.

20140203-200115.jpg

Inredning i Melvins rum

Igår kväll så kom de äntligen, moster Frida och morfar. Frida som nu i England såg vi sist för 6 mån sen och pappa senast i oktober. Så de var efterlängtade kan man gott säga.
Josef hade ont i öronen i natt och var nästintill vaken hela tiden mellan 03-05 och steg sen upp 06.30. Jäkla unge, inte konstigt att han var trött idag och sov en lång stund på eftermiddagen. Hela vårt dygn är upp och nervänt efter snart två veckor av sjukdomar. Barnen sover i och för sig länge på morgonen (till 08.30) eftersom nätterna är jobbiga på grund av allt hostande. Sen så måste de oftast vila lite på dagen för de är trötta. Detta resulterar i att de inte vill eller kan lägga sig för natten för än vid 21.30. Måste få lite rätsida på innan de kan återvända till förskolan.

Men nu till det roliga. Vi har haft ytterligare en innedag som har bestått av massa lek och långkok till middag. Vi har även pysslat i Melvins rum och försökt göra det lite mysigt. Imorgon då ska vi då ut en sväng och klättra i lite snöhögar.

20140202-225811.jpg

1 2