Jag satte mig precis ner framför tven för att se TV4s program En resa för livet. Bara någon minut in i programmet så gråter jag och kan nu inte sluta. Det som berört mig så mycket är Darins besök på ett barnhem i Manilla. Även om jag tidigare idag läst i tidningen om att det skulle vara ett berörande klipp så mår jag dåligt i hela mitt hjärta. Barnen som vi fick se låg fastspända i sina sängar och många av dem låg så dygnet runt. De sa att det berodde på personalbrist och flera av dem var funktionshindrade. Det är omöjligt som förälder att inte bli berörd och jag vill bara åka dit och plocka hem dem allihop. Barnen som var på barnhemmet var i mina barns ålder och när de säger att de funktionshindrade barnen aldrig kommer att bli adopterade så svider det extra. Jag vet bara själv hur mycket närhet och kärlek min lilla ettåring behöver för tillfället. Vad hade han fått för öde om vi bott i detta land? Tanken är skrämmande och min naturliga reaktion är att tränga bort den. Men självklart så måste det födas barn med liknande funktionshinder och vad får de för stöttning och vård? Det här blev lite för jobbigt för mig just nu så jag tror jag avslutar här.
Vi kan inte hjälpa alla men genom att bli faddrar via SOS-barnbyar så kanske vi kan skapa lite bättre förhållanden.
2 kommentarer den En resa för livet
Kommentarer är stängda.
Såg inte programmet, men sett om det och på nyheterna, så fruktansvärt. Jag gör som du- gråter, jag gråter för allt där barn far illa..hemska värld vi har. Hade jag varit yngre och haft ork så hade jag tagit till mig nåt extrabarn som har det hemskt. Vi kan inte hjälpa alla , men alla kan hjälpa nån!
Onsdagskram från snörvel Gizze som har fått hedersuppdrag idag….att få vara fadder på min brors lilla tjej, känner mig verkligen hedrad!
Förstår din reaktion och känner likadant. Världen är inte rättvis. Att vara medveten är att reagera och förhoppningsvis kunna göra något.