Allt här i värden är inte så lätt att förstå för en 4-åring, eller är det kanske det? Denna söta kille var vi och hälsade på igår när han plötsligt säger till mig;

”Melvin har inga armar!” Nej det har han inte, svarar jag.

”När kommer Melvins armar att växa ut?” De kommer aldrig att växa ut svarar jag då.

”Varför då?” För att han hade inga när han föddes.

”OK” Och så springer han glatt därifrån och leker.

Det här är inte första och definitivt inte sista gången som jag kommer att få höra dessa frågor. Jag har absolut inget emot att svara på dem utan mycket hellre det än att föräldrarna försöker tysta sina barn. Jag har alltid tyckt och tycker att man ska vara ärlig mot barn. Sen så tycker jag kanske inte att man behöver delge dem alla små detaljer när det kommer till ämnen som brott och sexualitet för de kommer de att lära sig så småningom ändå.

För tillfället så brottas jag med mig själv om jag är för öppenhjärtig eller inte? Som exempel så berättade killen som jag bokade resan av idag att de hade fått en dotter två dagar innan Melvin kom och att de var på BB samtidigt som oss. Jag har inget minne av denna man, men det är inte mycket i övrigt som jag minns från denna dag så det kanske inte är så konstigt. Det som jag brottas med är att jag hela tiden måste berätta för alla jag möter att Melvin saknar armar. Varför är det så viktigt att berätta? Killen framför mig såg bara en otroligt söt liten kille som skrattade åt han och han tänkte säkert på sin dotter där hemma och inte att killen inte har några armar.

Jag har prövat att också vara tyst och inte säga något till obekanta människor men även det känns fel. Jag är stolt över mitt barn och skäms inte för han. Folk ser väll att han sakar armar och om de har några frågor så ställ dem gärna precis som ovanstående 4-åring gjorde.

Nu säger jag emot mig själv och svamlar känner jag, men jag är lite kluven. Det kommer nog att reda ut sig så småningom och varje möte kanske får se lite olika ut beroende på vem jag har framför mig.

4 kommentarer den Barntankar

  1. jag läser dina tankar och det är förståligt att du har funderingar men som du säger var rak och ärlig och tro på din egen känsla så blir det bra. Så som du alltid har gjort Linda. Melvin är faktiskt som andra barn bara ett eget sätt att använda sin kropp till livets nödvändigheter. Jag har precis köpt julkort av en förening för mun o fotmålningar. Och det har jag gjort tidigare år, inte bara nu.

  2. Nej, det finns inget facit för hur man ser ut, gör eller svarar på folks frågor såväl tysta som uttalade. Det kommer att vara jobbigt ibland men ingen skall någonsin ta bort din och R:s stolthet över er son Melvin!!!

  3. Jag tycker och tror att öppenheten kommer hjälpa er. Melvin kommer själv att få dessa frågor när han blir äldre, genom att besvara dom på ett vänligt och okomplicerat sätt redan nu kommer han ni lära honom att han inte behöver skämmas, ni ger honom verktygen för att kunna bemöta andra barn och vuxna på ett naturligt sätt när den dagen kommer för honom. Barn är ju rätt sköna på det sättet, dom förstår och accepterar, ser världen lite enklare. Dom tillåter andra individer att vara annorlunda och du bidrar på ett jättefint sätt genom att svara enkelt och rakt på deras frågor. Vi vuxna har mycket att lära av dom.

    Sen tycker jag inte alls att du ska känna dig tvingad att berätta, om du inte vill eller känner att du inte har ett behov för det vid nåt specifikt möte. Det är inget du måste göra. Du lurar inte någon genom att vara tyst. Melvin är en fantastisk liten varelse som inte är sitt handikapp. Den tystnaden innebär inte att du på nåt sätt förminskar, förnekar eller skäms över honom! Jag tappar fan hoppet om mänskligheten om det är så att människor ens tänker tanken och tolkar det som att du inte är stolt och glad över din familj! Samtidigt som jag förstår att det är en svår balansgång.. Kanske mest rädslan för vad andra ska tro och hur de kan tänkas värdera din eventuella tystnad eller det faktumet att du berättar..?

    Allt är ju självklart beroende av situation, lyssna till dig själv och gör det som känns rätt, varje möte är unikt och det finns ingen universalmall… Tror att det är naturligt att vara lite ambivalent när man ställs inför en ny och situation med många tankar och funderingar man aldrig tvingats tänka innan. Det kommer reda sig med tiden och falla sig naturligt. Även om han är en unik liten kille så är han som vilket barn som helst i slutändan, ett barn att vara sjukt stolt över!! 🙂

Kommentarer är stängda.