Nu så har jag varit ute i trädgården i en timme och jobbat för att se om mina känslor skulle svalna lite. Jag är inte ledsen längre men fortfarande arg och besviken på pappershanteringen i detta land.

Jag skapar en ny kategori (skolios) på bloggen för jag misstänker att det kommer att samlas mycket inlägg där.

Jag är ganska så tillfreds med Melvins andra funktionshinder och känner att vi får den hjälp och stöttning som behövs. Dessutom så är killen så otroligt duktig att han klarar nästan allt som vilken 1-åring som helst.

Men skoliosen är och kommer att bli ett stort hinder, det börjar jag som inse nu. Mycket täta sjukhuskontakter med långa resor minst en gång i veckan väntar närmsta tiden. Korsettmakarn var Melvin till idag och när den väl är färdig så ska den bäras 23 timmar per dygn. Hur pass mycket den kommer att hindra den övriga utvecklingen och rörelseförmåga är svårt att veta innan den är klar och mest troligen så kommer vi få göra flera innan vi hittat den rätta lösningen. Michael vår ortopedläkare är väldigt hängiven och det märks att han vill hitta det absolut bästa som finns för Melvin. Till veckan så är det en stor världsomfattande skolioskonferens där han vill plocka upp Melvins fall och diskutera med de andra läkarna. Så hjälp kommer vi att få det är det ingen fråga om.

Varför jag är arg och ledsen idag är för att försäkringsbolaget och sjukvården inte han kommunicera med varandra och vi föräldrar hamnar i mitten och behandlas som slagpåsar.
Sjukvården vill att försäkringsbolaget begär ut journalen och försäkringsbolaget vill att vi begär ut journalen och skickar till dem. Diverse fullmakter behövs i bägge fallen. I två månader så har jag försökt hitta den bästa lösningen men idag så tog jag till det som alltid fungerar bäst. Jag ringde dit och grät och sa att mina krafter är slut och nu får ni hjälpa mig! Mänskliga är de i alla fall för nu blev det lite fart på dem. Skit tråkigt att man ska behöva ta till tårar för att komma någon vart!