Det finns så mycket som man kan lära sig av livet.
På eftermiddagen så ringde förskolan och sa att Josef kändes varm. När jag kom dit så hade han slocknat och termometern visade 38,4. Suck!
Så det blir inte att åka till Umeå imorgon utan vi får hålla oss hemma. Ska dock försöka ringa läkaren och se om han kan prata.
Vi är nyss hemkomna från lasarettet i Skellefteå där vi varit på röntgenavdelningen. Idag skulle vi ta en bild för att se hur ryggraden beter sig när korsetten är på. Sen så trodde jag även att vi skulle ta en bild utan för att se om det förändrats något sen sist men det tyckte inte personalen var nödvändigt. För mycket strålning och en oklar remis var svaren jag fick. Vi får väll se imorgon vem av som hade rätt. Denna gång var även sekretessen stor för jag fick inte se den tagna bilden heller.
Hoppas Michael har satt av ordentligt med tid imorgon för jag har mycket som jag vill gå igenom med han om den fortsatta vårdplanen för Melvins skolios.
Nu har vi gått och blivit helt tokiga min man och jag, och det är med blandade känslor som jag nu ser fram emot november månad. I helgen så bokade vi nämligen en resa till USA, närmare bestämt till San Francisco.
Vi har gått och funderat länge, rättare sagt i år på att åka iväg långt bort och bara rå om varandra. I augusti i år så firade vi faktiskt 11 år tillsammans och 10 år som förlovade. Tanken var väll att vi skulle åka innan vi fick barn, men nu blev det inte så och efter att man fått barn så undrar man om det någonsin kommer att bli rätt läge att åka?
Allt som hänt det senaste året och allt som kommer att ske framöver gör att krafterna har sinat och vi behöver påfyllning för att orka.
Att vi ska var borta ifrån barnen i två veckor känns väldigt läskigt men barnen kommer att få det kanon med sina mor och farföräldrar och jag tror inte att de kommer att lida nämnvärt. Glada, starka och trygga föräldrar är vad barnen behöver mest och innebär det två veckor ifrån dem så är det definitivt värt det.
(Bild från wikipedia.org)