När jag var till tandläkaren i torsdags för att fortsätta rotfyllningen av min tand så hör jag hur sköterskan börjar berätta för tandläkaren hur orolig hon är för att hennes 7 månader gamla barnbarn inte lärt sig krypa än. Sen så pratar de om hur viktigt det är för barn att lära sig krypa för utvecklingen, men de konstaterar samtidigt att alla barn faktiskt inte kryper.

Tankarna börjar surra i mitt huvud.

1: Josef kröp aldrig utan hasade sig fram på rumpan. Långt efter att han lärt sig gå började han krypa när vi lekte. Och inte är det något som helst fel på hans motorik idag.

2: Melvin kommer aldrig att krypa för det är fysiskt omöjligt. Men även han hasar på rumpan och om några månader så kommer även han att gå. Han gör ju sitt allra bästa utifrån sina förutsättningar.

Sen så säger hon en sak som säkert inte menas illa men det blev så fel i mina öron. ”Det är då tur att hon verkar ha allt klart i huvudet”.
Hur menar hon då? Självklart så är det jätte bra! Men tänk om så inte varit fallet? Vad hade hon då stått och beklagat sig över?

Jag träffade en jätte go liten 3-årig i somras och hennes föräldrar hade säkert blivit överlyckliga av att få höra henne säga mamma eller pappa. Kanske fått ett leende då de sjungit en sång eller bara fått en smekning på kinden. Vad de skulle göra om hon än dag lärde sig krypa vet jag inte. För den dagen kommer mest troligen inte att komma.

Men jag hade alla möjliga saker i munnen under denna konversation så jag kunde inte yppa ett ord. När jag väl fått bort alla saker, 45 min senare så var jag lugn och orkade inte prata. Utan jag tackade för mig och gick.

Alla är vi olika och vi gör så bra vi kan med de förutsättningar vi har. Ingen är en bättre eller sämre människa för att de inte klarar vissa saker.

Stor kram till dig Minna

(Ps. Man får absolut klaga om vad som helst, men tänk på i vilket samband och till vem du beklagar dig för)