Patientanmälan

Idag så har vi satt oss ner och försökt börja skriva på patientanmälan som ska skickas still socialstyrelsen. En patientanmälan gör man när man tycker att man har blivit felbehandlad inom vården. Det är alltså mig som mamma och inte Melvin som anmäler en felbehandling.

Varför ska vi då göra en anmälan och vad kan den tänkas leda till? Svaret på den andra fråga är mest troligen INGENTING, Melvin får inga ”nya” armar, men förhoppningen är att vi ska förhindra att detta händer igen. Varför vi har valt att skriva en anmälan är framförallt för vår egen skull som en bearbetning i allt som hänt och jag vill inte komma på om 10 år att det där skulle jag ha gjort!

Vidare så är jag förbannad på sjukhusledningen som inte tycker att denna händelse ska resultera i en Lex Maria anmälan utan de tycker att det räcker med en vanlig internutredning! Vi kan inte göra en Lex Maria anmälan utan det måste sjukvården själva göra. En Lex Maria innebär att en utomstående enhet går in och granskar om sjukvården gjort något fel eller inte. Men nu har de tänkt att utreda sig själva istället! Elin som är högsta chef för avdelningen lovade mig när vi låg på BB att hon skulle meddela mig vad de kommer fram till men än så länge så har det varit knäpptyst.

En viktig sak som jag vill poängtera är att vi inte är ute efter de individer som begått misstag utan vi vill ifrågasätta hela systemet och hur det är möjligt att missa två små armar vid två ultraljudstillfällen?

Tipps!

Våra barn älskar att ligga i vagnen och sova även när vi är hemma. Det blir väldigt smutsigt i huset när vi drar vagnen från lekparken till köket till vardagsrummet osv. Därför har jag nu inhandlat skydd som man sätter på däcken när man kommer in så att vi minskar antal löv på vardagsrumsmattan. skydden kostade 99 kr på Babyproffsen.

Ibland så är det jobbigt

Jag erkänner att jag inte alla dagar är lika stark och positiv. Idag är en sådan dag och jag kände det när jag gick på stan och skulle göra några snabba ärenden. Alla barnvagnar som dras runt på lördagar och lyckliga föräldrar som står och småpratar gör att jag bara vill springa därifrån fortast möjligt. Jag är otroligt glad för alla små bebisar som fötts i min närhet men ibland bara orkar jag inte. Snälla missförstå mig inte, jag älskar verkligen min lille melvin och jag skulle dö för han men ibland så känns det bara så orättvist. Jag vill ju att han ska få växa upp och få alla de bästa förutsättningarna som man kan ge sitt barn och det kommer han att få och han kommer att klara det bra men ibland så känns det bara så jäkla tungt. Jag tror att jag sprang förbi några bekanta ansikten på Ica maxi och ta inte illa upp om jag inte stannade och pratade men jag ville bara därifrån. Sen så skrek han konstant och var hungrig och nappen hade jag oturligt nog glömt i bilen och jag vägrar att amma därinne. Nu sitter jag dock i bilen och matar min älskling och sen ska vi äntligen hem till min lugna trygga miljö!

Lycka

Jag fick ett jätte trevligt samtal igår ifrån en tjej som har en liten flicka med dysmeli. Vi har gemensamma bekanta och hon känner även r från barndomen så det var jätte kul att hon ringde och gratulerade till Melvin. Vi surrade på länge och jag fick ställa lite frågor som bara en mamma som varit med om samma situation kan svara på. Allt hinner man dock inte ta på en gång så vi bestämde att vi ska ses här framöver och då tänkte jag även bjuda in Erika och Tobias som fick en liten sötis i sommar med överarmsdysmeli. Jag märker mer och mer att vi är absolut inte själva och det vore så bra om vi kan uppmuntra och stötta varandra. Jag längtar redan!

Träning

Vilken otrolig lyx det är att ha ett gym i byn! Det är bara jag och Melvin här och jag kan sätta på min favoritmusik på högsta volym

20120907-132425.jpg

Sovmorgon

Melvins nätter är inte så jätte roliga just nu, och jag får vara glad om killen vill sova två timmar i sträck. Idag var en ”dålig” natt och då är jag överlycklig att r är hemma och kunde stiga upp med barnen medan jag fick sova en stund till.

20120907-095549.jpg

Napp vs tutte

Denna språkförvirring har plågat mig länge, så nu tänkte jag ta upp ämnet med er. I Norrland så säger man nämligen tutte om ett barns napp vilket jag inte alls förstår. För mig som stockholmska så är tutte ett kvinnligt bröst. Så när folk springer omkring och frågar sina barn om de vill ha tutten eller vars har du lagt tutten någonstans? Så är detta hysteriskt roligt tycker jag. Nu så bor jag själv i Norrland men jag ska fortsätta med att envisas att det heter napp precis som jag tycker att plättar är pannkaka!

Detta kan tyckas som ett ganska ointressant ämne men jag är nyfiken på att höra vad ni tycker? Ska vi säga napp, tutte eller är det rent skit samma vad man säger?

20120906-154635.jpg